Diagnostik

Diagnosen Rett syndrom är klinisk och bygger på den samlade symtombilden med ett antal karaktäristiska avvikelser i utvecklingen. 1984, med revidering 1988, skapades internationellt accepterade diagnostiska kriterier för Rett syndrom, se nedan! Variationer på samma tema har förts fram därefter. För närvarande pågår försök att precisera och förenkla dessa kriterier internationellt. De är inte helt färdiga ännu.

Magnetkameraundersökning av hjärnan är viktigt ur differential-diagnostisk synvinkel vid Rett syndrom. Till skillnad från fortskridande hjärnsjukdomar (progressiva encephalopathier) och hjärnskador är nervcellerna bevarade och strukturen normal vid Rett syndrom. Men hjärnan är lite liten.

Fyndet i september 1999 av en genetisk koppling mellan Rett syndrom och mutationer (förändringar) i MECP2-genen på X-kromosomens långa arm, locus Xq28, har inneburit ett stort framsteg för bekräftande diagnostik och bättre förståelse av syndromets biologiska bakgrund. Det har också medfört att man kunnat skapa musmodeller av Rett syndrom för att kunna förstå utvecklingsförändringar och symtom bättre och söka behandlingar.

Det är viktigt att vara medveten om att man hos en del flickor med kliniskt typiskt Rett syndrom inte kunnat påvisa någon mutation i MECP2-genen, varken med sekvensering av genen eller genom MLPA-undersökning (Multiplex Ligation-dependent Probe Amplification). Diagnosen är klinisk och alla genetiska variationer ännu inte är kända. Men det ingår i diagnostiken att söka bekräfta den kliniska diagnosen genom DNA-undersökning specifikt inriktad på mutation i MECP2-genen med sekvensering och vid negativt utfall även med MLPA.

Genen CDKL5 på X-kromosomens korta arm kan kopplas till den kliniska bilden av Rett syndrom med mycket tidig debut av kramper (ofta 0-3 månaders ålder), infantila spasmer hos 50 %. Hos barn/vuxna med denna symtombild ska analys av eventuell mutation på CDKL5-genen göras om man inte kan identifiera en mutation i MECP2-genen.

Varianter av Rett syndrom

Det har visat sig att ett antal flickor i skolåldern med utvecklingsstörning av okänd orsak och med lindriga motoriska avvikelser har varianter av Rett syndrom. Vanligen har sjukdomsbilden klarnat vid 10-12 års ålder, men ibland kan definitiv diagnos ställas först i tonåren, framför allt hos flickor med ett utvecklat och bibehållet tal (Preserved speech/Zappella-variant). De flesta har betydligt lindrigare motoriska funktionsnedsättningar. Det finns beskrivningar av ytterligare varianter såsom Kongenital variant, där symtom finns redan mycket tidigt, eller Hanefeld-variant som har tidig debut av kramper.

Rett syndrom hos pojkar benämns varianter av Rett syndrom.